Människan har många olika drivkrafter som grovt kan delas in i tre kategorier; motivation inriktad på egen överlevnad, avkommans överlevnad och gruppens överlevnad. Det går också att tala om en fjärde kategori, motivation inriktad på eget välmående, som skiljer sig lite från de andra tre.
De tre huvudkategorierna har en tydlig grund i evolutionära mål och delmål medan den fjärde främst är att betrakta som en slags biprodukt utan egentlig evolutionär funktion. Den behöver dock inkluderas om man vill ge en fullständig bild av människans motivation.
Jag kommer här att främst fokusera på motivation inriktad på gruppens överlevnad men kommer att börja med att säga lite om motivation inriktad på avkommans överlevnad eftersom även den bidrar till det vi vanligen tänker på som sociala drivkrafter.
Hos djur vars avkomma behöver skydd och omvårdnad förekommer drivkrafter inriktade på detta. Hos avkomman finns drivkraft att söka, och ty sig till, en så kallad ”anknytningsfigur” och hos föräldern finns en motsvarande drivkraft att osjälviskt omvårda.
Ju mer och ju längre artens avkomma behöver omvårdnad desto starkare är dessa drivkrafter. Hos djur som har starka sådana drivkrafter kan de ibland spilla över och riktas mot andra, inte bara den egna avkomman. Den kan till och med komma att riktas mot andra vuxna och mot andra arter.
Människans avkomma är bland de mest omvårdnadsbehövande och därför har också människan ovanligt starka drivkrafter inriktade på omvårdnad. Eftersom stark sådan drivkraft även kan spilla över och riktas mot andra vuxna blir de för människan en inte obetydlig faktor i gruppsammanhang. Detta bidrog antagligen till utvecklandet av vad som länge var människans framgångsstrategi när hon levde som jägare och samlare.
Hos nomadiska, jagande och samlande, naturfolk finns vanligen en kultur starkt inriktad på att motverka stridighet inom gruppen. Det kommer bland annat till uttryck som generositet, konsensussträvan och jämlikhetssträvan där man undviker att förhäva sig.
Denna kultur har antagligen växt fram för att skydda en framgångsstrategi som går ut på att alla i gruppen sprider sig och jagar eller samlar. Man tar sedan med sig det man fått tag på och delar med sig till hela gruppen.
Strategin ökar chansen att det finns föda till alla eftersom chansen är stor att åtminstone någon lyckas få tag på något. Ofta får man tag på mer föda än vad man själv behöver. Till exempel kan ett bytesdjur räcka till fler än till bara jägarna som fällde det.
Kulturen som syftar till att skydda denna strategi gör det givetvis genom att motverka självisk drivkraft inriktad på egen överlevnad. Men den motverkar också vissa drivkrafter inriktade på gruppens överlevnad, bland annat sådana som bidrar till att skapa hierarki.
Den bästa evolutionärt grundade beskrivning av något som förklarar gruppinriktade drivkrafter som jag stött på är Howard Blooms beskrivning av vad han kallar gruppintelligens. Han menar att detta skapats genom gruppselektion.
Den kanske mest basala funktionen är imitation. Detta är något vi kan se hos alla grupplevande varelser, till och med hos så tidiga och enkla varelser som bakterier. När en gruppmedlem nått framgång, till exempel hittat föda, härmar de andra denne vilket ökar deras chans att också lyckas.
När härmande inte längre fungerar, till exempel beroende på att källan till föda uttömts, börjar individer i gruppen agera mer individuellt. Bakterier ger sig till exempel av och utforskar på egen hand.
Detta leder då vanligen till att någon individ lyckas vilket andra gruppmedlemmar märker genom att den signalerar framgång. De börjar då härma den som lyckats och det nya beteendet sprider sig i gruppen.
Kopplat till framgången och signalerandet av denna är också en förhöjd överlevnadsduglighet utöver den som direkt hänger samman med framgången. Framgången främjar givetvis i sig överlevnaden; men individen får dessutom en förhöjd överlevnadsduglighet genom interna kemiska processer.
En motsvarande minskad överlevnadsduglighet förekommer hos individer som misslyckas, även den genom interna kemiska processer. Detta skapar även signalerande och signalen gör att andra individer undviker att härma dem.
Gruppintelligensen består alltså i att framgångsbeteenden sprids i gruppen genom härmande medan beteenden som inte leder till framgång minskar eftersom dessa individer inte blir härmade och dessutom dör i förtid.
Hos mer komplexa djur avspeglas dessa funktioner i mer komplexa beteenden och i att tydliga hierarkier uppstår där gruppen främjar de som lyckats och mobbar de som misslyckats. Även de som avviker och inte härmar bestraffas. Sådana beteenden förstärker antagligen gruppintelligensfunktionen.
Även om mer komplexa djur också signalerar kemiskt, med samma kemikalier, som bakterier förekommer också bland annat mer visuella signaler genom kroppshållning och gester. Den interna kemin belönar respektive bestraffar också individen på samma sätt som hos bakterier.
Vi kan alltså utifrån Blooms beskrivning förstå den evolutionära grunden till drivkraft att härma de framgångsrika. I kristider bör denna drivkraft under vissa omständigheter kunna minska till förmån för mer individuellt inriktad drivkraft som syftar till framgång som ska kunna gagna gruppen.
Eftersom de flesta härmar de framgångsrika verkar det ha skett en slags överföring som gör att människor (och kanske även andra djur) också är benägna att härma majoriteten. Detta framgår bland annat av socialpsykologisk forskning (se till exempel Robert Cialdini).
Det förekommer också sociala drivkrafter att signalera framgång och misslyckande även om detta antagligen oftast är omedvetet för oss att det är det vi gör. När vi till exempel gör en spontan segergest eller ”slokar” vid nederlag tänker vi inte på att vi signalerar.
Det hälsobefrämjande välmående kroppen skapar vid framgång är så grundläggande kemisk (främst serotonin) att den kanske inte kan ses som ett beteende skapat av drivkraft. Men självnegligering, självdestruktivitet och självmord vid depression kopplat till misslyckande bör ses som beteenden skapade av social drivkraft.
Det finns drivkraft att bestraffa sådana som avviker från normen i syfte att de ska ”rätta sig i ledet” vilket kan vara en bidragande orsak till mobbing. Dessutom finns drivkraft att se upp till, hylla och befrämja de som är framgångsrika vilket kan vara bidragande orsak till idoldyrkan.
Bloom tar också upp konkurrens mellan grupper inom samma art och menar att det befrämjar gruppintelligens genom det evolutionära tryck det skapar. Ett exempel på detta från djurvärlden är att myrstackar kan kriga mot varandra om territorium.
Detta fenomen gör att det måste finnas markörer som skiljer individer från varandra beroende på grupptillhörighet. I naturen är dessa markörer antagligen genetiskt skapade men hos människan kan gruppindelningar ske på många olika sätt, ofta utan någon genetisk grund.
En drivkraft att iaktta skillnader hos individer i syfte att utröna om de tillhör ens egen grupp eller inte förekommer dock antagligen även i djurvärlden och pekar då troligen på en evolutionär grund för människans väldokumenterade motivation att göra detta.
Hos människan kan detta antagligen vidare kopplas till drivkrafter att främja den egna gruppen och motverka andra grupper vid upplevda konflikter eftersom detta då blir en norm att följa. Denna norm kan då kanske ha en viss evolutionär grund i drivkraft baserat på den funktion Bloom pekar på.
Utifrån Blooms beskrivning kan vi alltså anta några viktiga sociala drivkrafter, nämligen:
- Drivkraft att härma de framgångsrika.
- Drivkraft att härma majoriteten.
- Individuellt inriktad drivkraft som syftar till framgång som ska kunna gagna gruppen.
- Drivkrafter att signalera framgång och misslyckande
- Spontant hälsobefrämjande välmående som kroppen skapar vid framgång (kanske inte kan ses som ett beteende skapat av drivkraft men är viktig att ha med för helhetsförståelse).
- Drivkraft till självnegligering, självdestruktivitet, självmord o.dyl. vid misslyckande. Även ångest, depression, skam och skuld är kopplat till detta.
- Drivkraft att bestraffa sådana som avviker från normen i syfte att de ska ”rätta sig i ledet”. Denna drivkraft riktas ibland även mot de som misslyckats eller är "svaga".
- Drivkraft att se upp till, hylla och befrämja de som är framgångsrika.
- Drivkraft att iaktta skillnader hos individer i syfte att utröna om de tillhör ens egen grupp eller inte.
- Drivkrafter att främja den egna gruppen och motverka andra grupper.
Till det kan läggas drivkrafter med grund i det evolutionära behovet att främja avkommans överlevnad:
- Drivkraft att omvårda.
- Drivkraft att söka bli omvårdad.
Dynamiken som uppstår i en grupp baserat på dessa drivkrafter kan variera. Till exempel kan bedömningen av situationen i en grupp vara olika gällande huruvida man befinner sig i en kris eller inte.
Detta kan göra att de som upplever situationen som en kris agerar baserat på den individuellt inriktade drivkraften som syftar till framgång som ska kunna gagna gruppen. Andra som upplever att ingen kris föreligger kan då agera baserat på drivkraften att bestraffa dessa då de ju avviker från normen.
De olika drivkrafterna kan också ibland hamna i konflikt och motverka varandra. Till exempel kan drivkraft att omvårda ibland motverka drivkraft att bestraffa sådana som avviker från normen.
Ett annat exempel är att svensk djupkultur med sina rötter i naturfolkstillvaro antagligen delvis motverkar drivkraft att se upp till, hylla och befrämja de som är framgångsrika.
Den svenska djupkulturen har också ganska stark dragning åt att se alla som likvärdiga vilket i viss mån antagligen motverkar drivkraft att iaktta skillnader hos individer i syfte att utröna om de tillhör ens egen grupp eller inte och även att motverka drivkrafter att främja den egna gruppen och motverka andra grupper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar