Människan – det omvårdnadsbehövande djuret

Det som kanske mest utmärker människan är hennes tankeförmåga. Den gör att vi kan planera och förutse saker vilket kanske är den främsta anledningen till att vi dominerar planeten. Den gör oss också bra på att lära. Vi är väldigt flexibla.

Andra djur är inte lika flexibla men de är istället mer optimerade för sin nisch. Det gör dem väldigt överlevnadsdugliga. Vi är klenare och mer sårbara, i alla fall som individer. Som grupp är vi däremot överlägsna.

Det hänger samman med vårt språk, som är nära kopplat till tankeförmågan. Vi kan inte bara tänka komplexa tankar och utforma avancerade planer utan vi kan också förmedla dem till andra. Det gör att vi kan samarbeta flexibelt. Människan har nått framgång genom hur hon organiserar sig som grupp.

Drivkrafter

Om tankeförmågan skiljer människan från de andra djuren så är vi däremot mer lika dem vad gäller våra drivkrafter. Det enda som sticker ut är att vi antagligen är det mest omvårdande djuret vilket beror på att vår avkomma behöver omvårdnad under så lång tid.

Eftersom vår drivkraft att omvårda är så stark kan den ibland komma att riktas inte bara mot våra barn utan även mot andra vuxna och till och med andra arter. Den blir också att spela en större roll i gruppdynamiken än hos de flesta, kanske alla, andra grupplevande djur.

I övrigt fungerar vi likadant som andra grupplevande djur vad gäller gruppfunktion och socialitet. Hur sådan samordning åstadkoms hos djur beskrivs förtjänstfullt av Howard Bloom i boken The Global Brain och jag ska därför här redovisa min förståelse av hans beskrivning.

Gruppfunktion och socialitet (enligt Bloom)

Grunden för samordning, gynnsam för överlevnad, är imitation. Genom att härma andra gruppmedlemmar kan hela gruppen komma att bete sig på samma sätt. Sådant härmande förekommer som en framgångsstrategi redan hos så tidigt utvecklade och enkla varelser som bakterier.

Härmande är dock inte slumpmässigt utan man härmar främst den som lyckats. Eftersom detta är en nyckelfunktion har naturen utvecklat signaler som kommunicerar framgång. Vi kan till exempel se det i stolt hållning och spontana segergester men på en mer basal nivå sker kommunikationen bland annat kemiskt genom att nivån av serotonin ökar hos en framgångsrik individ.

Det finns även ett motsvarande kommunikationssystem för misslyckande, även det redan hos bakterier. Denna kommunikation gör att gruppmedlemmar undviker att härma den individ som kommunicerar misslyckande.

Bägge dessa system handlar inte bara om kommunikation utan fungerar dessutom livsbefrämjande respektive livsmotverkande. Individer som lyckas blir mer välmående och överlevnadsdugliga medan de som misslyckats börjar förtvina.

Detta är en funktion som på gruppnivå bidrar till att individer som lyckas i större utsträckning överlever och kan sprida sitt beteende och motsatt att individer som misslyckats i mindre utsträckning överlever.

Hos lite mer komplexa djur än bakterier förstärks denna funktionalitet ytterligare genom att gruppmedlemmar straffar de som inte härmar framgångsbeteenden, det vill säga de som bryter mot normen.

Gruppmedlemmar straffar dessutom de som misslyckats och belönar de som lyckats. Detta förklarar hur sociala hierarkier skapas. I en sådan hierarki härmar man i första hand den som har högst status.

Utöver detta pekar Bloom också på att individer, trots påbudet om härmande, ibland följer mer egoistiska drivkrafter och avviker från normen och alltså testar andra beteenden. Detta möjliggör upptäckt av nya framgångsbeteenden och fyller på så sätt en utforskande, kreativ funktion utan vilken gruppen skulle riskera att inte kunna möta nya situationer framgångsrikt. Det behöver alltså i någon mån även förekomma normbrytande.

Slutligen måste i en grupp, i en konkurrenssituation med andra grupper, även finnas igenkännande av, och preferens för, medlemmar av den egna gruppen så att man enbart härmar dessa. I allvarligare konkurrenssituationer utvecklas givetvis även fiendskap mot andra grupper.

Människan som gruppvarelse

Allt Bloom beskriver gäller även för människan. Vår högre grad av omvårdande motverkar kanske i viss mån straffande av de som avviker eller misslyckas men detta handlar i så fall bara om skillnad i grad. Även människan uppvisar sådant straffande vilket vi till exempel kan se i form av mobbing.

En sak som däremot helt skiljer människan från andra flockdjur beror på språkförmågan. Andra djur kan bara härma beteenden medan vi även kan härma föreställningar. Som gruppvarelse förväntas alltså människan inte enbart ansluta sig till gruppens beteende utan även till dess föreställningar om verkligheten.

Moral

Mycket av det vi tänker på, och upplever som, moral har stark koppling till normer i form av gruppens delade föreställningar om vad som är rätt och fel. Det har också stark koppling till gruppfunktionen som sådan.

Detta kan vi till exempel se i moralfundamentsteorin, en socialpsykologisk teori ursprungligen utvecklad av Jonathan Haidt, Jesse Graham och Craig Joseph. Den pekar på att moral ofta handlar om sådant som att vara lojal med gruppen och att underställa sig tradition och legitim auktoritet.

Men även, det för människan så viktiga, omvårdandet och skyddandet av andra pekas av moralfundamentsteorin ut som ett högt moraliskt värde. Det för oss tillbaka till människans sårbarhet och att vi har ett stort behov av skydd och omvårdnad.

Det omvårdnadsbehövande djuret

Människan är alltså det tänkande och omvårdande djuret. Men vi är också i hög grad det omvårdnadsbehövande djuret. Det märks tydligast hos små barn som kan bli deprimerade, och till och med kan dö, om de berövas närhet av en omvårdare de knutit an till (vanligen mamman).

Men enligt anknytningsteorin, ursprungligen utvecklad av John Bowlby på 1950-talet, präglas våra relationer under hela livet, inte bara under barndomen, i varierande grad av anknytningsbehov, både vad gäller att omvårda och att bli omvårdad.

Antagligen har anknytningsfunktionen nära koppling till den ursprungliga gruppfunktion Bloom beskriver eftersom naturen är ekonomisk och ofta återanvänder och bygger vidare på sådant som redan fungerar.

Det innebär i så fall bland annat att modern, liksom så småningom även fadern, antagligen fungerar lite som gudalik flockledare för barnet. De upplevs troligen just gudalika eftersom föräldrarna har så mycket mer kompetens och förmåga än barnet själv.

Denna erfarenhet av att ha varit omvårdad och skyddad av, till synes, gudalika kärleksfulla väsen kan antagligen vara en källa till religiositet senare i livet. Inom forskning kring anknytning har man också funnit koppling mellan anknytning och religiositet.

Man har bland annat funnit att behovet av att bli omvårdad blir starkare vid kriser. Vår tankeförmåga gör att vi, till skillnad från andra djur, vet att vi och de vi älskar en dag kommer att dö. Vi borttränger givetvis ofta detta, åtminstone känslomässigt, men vid en kris kommer det närmare. Ett känt citat lyder ”det finns inga ateister i skyttegravarna” och krigserfarenhet tenderar att, i överensstämmelse med detta, öka religiositeten.

Många moderna människor är förskonade från krigserfarenheter, liksom från erfarenheter av svält och svår sjukdom. Under människans historia har det dock varit vanligt med både våld, svält och sjukdom. Det har antagligen bidragit till religionens betydelse, och utformning.

Religiositet

Religion kan definieras på många olika sätt men det jag främst försöker peka på är att människan, beroende på tankeförmågan, löper risk att hamna i psykiskt smärtsamma och förlamande låsningar genom vår medvetenhet om vår sårbarhet och vår och andras ofrånkomliga framtida död.

Det religionen främst erbjudit, enligt min bedömning, är möjligheter att bättre hantera detta. Det har då handlat om föreställningar (”tro”) men också om metoder som bön, meditation och ritualer som bland annat hjälper människor att rikta uppmärksamheten och på så sätt hantera psykiskt lidande.

Behovet av detta är alltså större när människor lever under svårare förhållanden varför religionen i viss mån bör stå i motsatsställning till sådant som förbättrar människors levnadsförhållanden och skapar ökad trygghet i världslig form.

Eftersom människan är sårbar som individ men stark som flock har gruppen, och grupptillhörigheten, alltid varit en sådan världslig väg till trygghet. Nära kopplat till det, genom gruppfunktionen, finns fenomenet att tillit till ledare också länge fungerat som världslig trygghetsskapare.

Forskning på popularitet visar på att kraftfullhet och makt är det som mest ökar popularitet även om kärleksfullhet, vänlighet och liknande kommer som god tvåa (störst popularitet fås genom kombinationen av dessa).

Generellt kan vi alltså säga att kraftfullhet och makt, så länge det finns någon chans att den kommer att användas för att skydda och hjälpa oss, ofta av många kommer att ses som en möjlig världslig lösning på otrygghet.

Människan – det religiösa djuret

För att avrunda denna betraktelse tänker jag påstå att det finns en glidande skala mellan religiositet, där man vänder sig till icke-världsliga högre makter, och tillit till sådana här världsliga lösningar på otrygghet. Det gör att även tilltro till världsliga lösningar kan få en, kanske omedveten, likhet med religiositet.

När det gäller kraftfulla och populära individer med hög status kan vi tydligt se det i form av idoldyrkan, personlighetskult och guru-status. När det gäller den egna gruppen, dess kultur och vår identifikation med densamma kan vi se exempel på det bland annat hos fanatiska fotbollssupportrar.

Men religionsnära tilltro till världsliga lösningar kan antagligen även i viss mån riktas mot sådant som teknologi, den tekniska utvecklingen och vetenskapen eller mäktiga organisationer som staten, FN, EU och liknande.

Jag menar alltså att människan har ett latent behov av någon form av ”religion” som lösning på otrygghet som hänger samman med tankeförmågan och medvetenheten om vår sårbarhet. Detta behov kan vara omedvetet och kan dessutom komma att riktas mot världsliga fenomen. 

Mycket av människors tillit till världsliga fenomen som till exempel ledare, grupptillhörighet, organisationer och institutioner kan alltså egentligen sägas ha en religiös prägel.