Rädsla - den ofria oviljan

Ur ett evolutionärt perspektiv är rädsla den kanske viktigaste känslan eftersom den så många gånger räddat livet på de varelser som fört vidare de gener som skapat oss som är här idag. Vi bär alltså på gener som skapar en stark tendens till rädsla.

Även känslor och drivkrafter inriktade på fortplantning är givetvis viktiga eftersom de är nödvändiga för att generna ska kopieras och föras vidare. Men det är ingen katastrof om ett fortplantningsförsök misslyckas. Man kan alltid få en ny chans.

För att kunna få nya chanser måste man dock överleva och det är därför rädsla är så viktigt. Om man inte upptäcker rovdjuret och lyckas fly får man ingen ny chans. Rädsla är den känsla som mest säkrar möjligheten att akut undkomma livsfara.

Andra känslor och drivkrafter kan också handla om att främja överlevnaden; till exempel törst och hunger som motiverar till att få tag på vatten och föda. Men de flesta sådana överlevnadsinriktade drivkrafter handlar oftast inte om något så akut och absolut som rädslan.

Om ett djur under sitt sökande efter vatten eller föda stöter på något som kan vara ett rovdjur har det i de flesta fall varit fördelaktigt om det blir rädd medan hunger-motivationen avaktiverats tills den eventuella faran varit över. 

Våra förfäder har alltså varit bra på att bli rädda. Bara de som haft nära till rädsla har lyckats föra sina gener vidare. På så sätt kan alltså kanske rädsla ses som evolutionärt viktigare än andra känslor och drivkrafter.

Rädslans funktion och karaktär

Rädsla präglas av hög grad av vakenhet och upphetsning (arousal) på liknande sätt som till exempel ilska. Den upplevs negativ och obehaglig, och syftar till att röra sig bort ifrån och undvika, på liknande sätt som avsky och äckel.

Rädsla är en ”girig” känsla. Den driver bort all annan motivation och tar över fullständigt. Den kan visserligen ibland även yttra sig som lätt oro, med viss plats för annan drivkraft, men den har alltid en stark tendens att snabbt kunna blossa upp och paniskt helt ta över.

Den är också väldigt enkelspårig eftersom det har varit ett evolutionärt framgångsrecept. Det enda den gör är att förbereda kroppen på att anstränga sig maximalt i flykt samt att helt rikta fokus mot sökande efter hot och flyktmöjligheter.

Men beroende på situation kan den komma till uttryck på lite olika sätt. Ett sådant är just flykt. Ett annat sätt att undkomma faror är att undgå upptäckt. Därför kan rädslan även komma att uttryckas i form av frysrespons där individen blir stel av skräck vilket minskar risk för upptäckt.

Frysresponsen kan även resultera i apati och mental blockering, och till och med skendöd (vilket har rötter i reptilers dykreflex). Men den kan också under gynnsamma omständigheter leda vidare till en mer rationell analys av situationen utifrån fokus på hot och flyktmöjlighet.

Om individen hamnar i en hopplös trängd situation där ingen möjlighet till flykt längre finns kan rädslan övergå i ilska. Detta har evolutionärt ibland kunnat vara en sista möjlighet till överlevnad varför även sådan ilska är en viktig och stark känsla.

Rädsla upplevs oftast som obehaglig men när faran är över släpper den sitt grepp om oss och går över i en motsatt behaglig belönande känsla. Detta kan vara en förklaring till varför vissa söker fara och spänning; de är egentligen ute efter den belönande upplevelsen när faran är över.

Kärlek som kontrast till rädsla

Den känsla och drivkraft som kanske utgör den tydligaste kontrasten till rädsla är omvårdande kärlek. Den är i grunden en betydligt lugnare känsla, präglad av mindre arousal, än rädsla. Det beror på att den till så stor del syftar till att den omvårdande ska finnas där för barnet under lång tid.

Rädsla syftar till att förbereda individen på att under kort tid satsa all energi på att undkomma döden. Omvårdande kärlek syftar istället till ett väldigt långt engagemang där det ofta är viktigare att spara energi för att kunna finnas tillgänglig och ha energi kvar när det krävs.

Drivkraften bakom omvårdande kärlek kan visserligen aktivera rädsla eller ilska för att akut rädda barnet från en fara. Men den grundläggande känslan som vanligen präglar omvårdandet är lugnare och mer energibesparande även om en viss förhöjd vakenhet kan krävas för att vara vaksam på barnets behov.

Omvårdande kärlek upplevs behaglig och är tillorienterad i kontrast till rädslans obehag och frånorientering. I detta liknar den till exempel nyfikenhet och positivt, ej desperat, sökande efter eftertraktade resurser.

Kärlek är inte ”girig” på samma sätt som rädsla eftersom den syftar till så långt engagemang vilket gör att individen måste kunna ha tillgång till alla sina känslor och drivkrafter för att kunna överleva, fungera väl och under lång tid finnas där för barnet. Den är heller inte enkelspårig som rädslan eftersom individen måste vara flexibel för att kunna lösa alla situationer som kan uppkomma.

Slutligen är omvårdande kärlek antagligen den mest osjälviska drivkraften medan rädsla är den mest själviska. Kärlek kan få oss att riskera, och till och med offra, livet för någon annan medan rädsla oftast handlar om att rädda vårt eget liv (med undantaget då den aktiveras i kärlekens tjänst).

Problem med rädsla

Ett uppenbart problem med rädsla är att den är obehaglig. Den gör oss alltså inte lyckliga. Ett annat problem är att den gör oss dummare. Eftersom den styr uppmärksamhet och tänkande så hårt mot undvikande av eventuella faror utesluter den en väldig massa information.

Eftersom vi lever i en helt annan miljö än den som rädslan evolutionärt under väldigt lång tid utvecklades i är den heller inte anpassad till vår situation. Det är till exempel väldigt sällan vi hotas av rovdjur. Inte heller är ormar och spindlar något stort hot längre (vilket de var för våra små däggdjurs-förfäder) men trots det är vi fortfarande biologiskt primade att utveckla fobier för sådana.

Vi reagerar alltså ofta med en stark respons som syftar till att undkomma livsfara trots att sådan inte hotar. Detta gör oss alltså även dummare och mindre lyckliga samt bidrar dessutom till försämrad hälsa om rädslan och oron är frekvent eftersom kroppen då ofta förbereder sig på flykt utan att få utlopp för detta.

Många har i dessa tider sådana frekventa stresspåslag och en anledning till det är att rädsla i stor utsträckning används för att styra folk. Det används till exempel i reklam för att sälja produkter och tjänster.

Det används också för andra agendor i syfte att förändra folks beteende och attityder. Genom att skapa en fiende kan man ena folk och få dem att göra uppoffringar vare sig fienden är en annan tydlig grupp (till exempel en annan nation) eller något mer diffust som ”terrorism”, ”klimathotet”, ”pandemin”, ”hotet mot demokratin”, etc.

För de som storskaligt vill styra folk är det fördelaktigt i sig att folk blir rädda eftersom de då blir dummare och därmed mer lättstyrda. Det spelar alltså egentligen inte så stor roll vad folk blir rädda för även om man givetvis helst skräms med sådant som dessutom gynnar någon viktig agenda.

Lösning på problemet

Att lösa problemen med rädsla är svårare gjort än sagt men en möjlig lösning är att sprida information så att folk själva kan börja motverka rädsla hos sig själva och andra. Det gäller kanske särskilt information kring hur rädsla används propagandistiskt av stora organisationer som företag, stater och NGO:er.

Men den viktigaste lösningen tror jag är att odla mer omvårdande kärlek i oss själva och sprida kärlek genom att bli vänligare, hjälpsammare och generösare mot våra medmänniskor och andra varelser.

Att sprida information om hur rädsla används propagandistiskt är visserligen bra men det har nackdelen att det samtidigt kan skapa rädsla. För de som har en naiv tro på att stora organisationer som staten, EU och FN är ”goda” och vill vårat bästa kan sådan information göra dem mer otrygga och rädda.

Därför är det, tror jag, viktigare att odla och sprida kärlek eftersom den automatiskt på en grundläggande nivå motverkar rädsla och oro. Det är givetvis bra att även på andra sätt odla lugn och trygghet, till exempel genom meditation.

Men den omvårdande kärleken har fördelen av att kanske vara den känsla som mest är rädslans motsats. Därför tror jag att osjälvisk ovillkorad kärlek är det som allra bäst kan motverka rädsla och de problem den för med sig. Om rädsla är en begränsande ofri ovilja kanske kärlek är den enda egentliga befriande obegränsade fria viljan.

Några källor:

The Anatomy of Motivation: An Evolutionary-Ecological Approach i Biological Theory 8(1), 2013, av Robert Aunger och Valerie Curtis.

The biological affects: A typology i Psychological Review, 1999, av Ross Buck.

Waking the Tiger: Healing Trauma, 1997, av Peter A. Levine och Ann Frederick.

The Opponent-Process Theory of Acquired Motivation: The Costs of Pleasure and the Benefits of Pain i American Psychologist, 35, 8, s. 691–712, 1980, av Richard Solomon.

Läs också gärna på min personlighetsteori-blogg om angränsande ämnen.