Sorg – det eviga avslutet

Sorgen är, liksom kärleken, evig. Men den är, till skillnad från kärleken, samtidigt ett avslut; eller tar oss i alla fall närmare och närmare ett avslut. Sorgen minskar gradvis utan att kanske någonsin helt försvinna och på så sätt växer ett avslut fram utan att kanske någonsin helt manifesteras.

Kärlek och sorg är också starkt sammanlänkade eftersom det som mest väcker sorg är när vi förlorat någon vi älskar. Men vi kan också sörja annat än förlust av de vi älskar. Ytterst kan antagligen sorg förstås som en funktion som generellt hjälper oss släppa taget och gå vidare.

Utan sorg hade det inte funnits något avslut. Det beror på att det enda som avslutar en aktiverad drivkraft antingen är att vi uppnår målet eller att en starkare drivkraft tar över. Till exempel kanske jag vill skriva klart den här texten men om jag blir för hungrig tar det över. Jag blir istället mer motiverad att äta något och texten får vänta.

Om jag istället är bara lite, men inte är tillräckligt, hungrig kommer min lust att skriva klart göra att motivationen att äta hämmas. När jag skrivit klart kan jag bli förvånad över hur hungrig jag känner mig när hungern då åter aktiveras.

Den rudimentära sorgefunktionen

Sorgefunktionen i sin mest rudimentära motivationsavslutande form kan illustreras just med hjälp av exemplet hunger. Vi tänker oss ett djur som svälter som hittar en frukt högt uppe i ett träd vilken den inte kan nå.

Det första den gör när den testat alla sätt den vet, men upptäcker att den ändå inte kommer åt frukten, är att bli ”galen”. Den provar vilt alla möjliga beteenden. Detta är antagligen den evolutionära roten till både kreativitet och psykos; en intern slumpgenerator som syftar till att hitta en lösning.

När den utmattad upptäcker att den fortfarande inte fått tag på frukten och därför ger upp går den istället över i en slags rudimentär sorg. Den blir stilla ett tag och lämnar sedan platsen för att förhoppningsvis hitta en ny möjlighet till föda. Om den inte hade denna sorgefunktion hade den svultit ihjäl under hopplösa försök att få tag på frukten. Sorg handlar om att ge upp för att kunna hitta nya möjligheter.

Anledningen till att det krävs sorg för att avsluta en motivation är att motivation annars fortsätter att vara aktiv tills det som väckte motivationen inte längre är närvarande. När en frukt väcker motivationen finns denna motivation kvar tills frukten är uppäten och alltså inte längre kan aktivera motivationen.

Enda undantaget från detta är när en starkare motivation väcks. Denna starkare motivation hämmar då den svagare motivationen. I exemplet skulle ett rovdjur kunna dyka upp vilket skulle göra att motivationen att fly väcktes. Att fortfarande samtidigt försöka få tag på frukten skulle var livsfarligt varför denna svagare motivation istället hämmas.

När djuret lyckats undkomma faran återaktiveras givetvis hungern men då den inte längre befinner sig på samma plats efter att ha flytt finns inte längre frukten där i synfältet som en motivationsväckande faktor.

Men hos djur med mer utvecklad minnesfunktion skulle minnet av frukten kunna återaktivera motivationen att få tag på just denna frukt. Därför är sorgefunktionen ännu viktigare för sådana djur. Detta gäller i ännu högre grad för djur med starka anknytningsbehov.

Sorg och anknytning

Hos djur med sårbar avkomma där barnet länge behöver beskydd och omvårdnad har naturen skapat ett behov hos vuxna att kärleksfullt omvårda och skydda, och ett motsvarande behov hos barn att söka omvårdnad och beskydd.

Hos sådana djur präglar detta ofta många sociala relationer även bland vuxna så att individen kan ha behov både av att omvårda och att bli omvårdad kopplade till andra. Individen bär dessutom med sig den andre i minnet och behov kan finnas även när man är åtskilda och kan då väcka längtan. Allt detta gäller i högsta grad för människan.

När någon som vi har en sådan relation till dör finns ändå minnet kvar och väcker behov. Om behovet är starkt väcker detta då stark sorg som hämmar andra behov så att man till exempel kan komma att sakna aptit.

 

Sorgens två faser - desperation och kontemplation

Sorg verkar bestå av pendling mellan två faser som vi kan förstå utifrån exemplet som fick illustrera den rudimentära sorgefunktionen. Den ena fasen har alltså en viss koppling till psykos. Vi tappar fotfästet, blir stressade och söker desperat efter en lösning.

Det kanske är ovanligt att någon blir galen av sorg men förvirring och overklighetskänslor verkar inte vara ovanliga och vittnar om en släktskap med psykos. Förvirring, osäkerhet om framtiden, sårbarhet och kanske oro för att bli galen bidrar givetvis till stressen.

Men även ett desperat sökande efter en lösning på en omöjlig situation skapar stress. Eftersom situationen är olöslig kan inte motivationen avaktiveras och anspänningen tar alltså inte slut. Men däremot leder detta så småningom till utmattning.

Denna utmattning leder till den andra fasen som är mycket mera vilande. Eftersom vi inte längre orkar kämpa blir vi automatiskt mer kontemplativa och de tankar, minnen och impulser som dyker upp kan inte längre dra igång desperata försök till lösning. Detta skapar en viss möjlighet till distans och ett lugnare iakttagande av det som dyker upp.

Den andra fasen leder dock till att vi efter en tid vilat oss och åter fått mer energi varför den första desperata fasen åter drar igång. På detta sätt pendlar vi mellan desperation och kontemplation vilket blir en slags bearbetning av vår till synes hopplösa situation.

Så småningom leder detta till att vi en dag inte längre går in i desperationsfasen utan istället engageras av någon annan impuls som inte har med sörjandet att göra. Vi går vidare från kontemplationen liksom djuret som lämnade frukten.

Det innebär inte att sorgeimpulser inte längre förekommer men det innebär att vi åter börjar återvända till livet. Vi fortsätter sörja men desperationsfasen minskar både i tid och intensitet. Även tid av kontemplation minskar.

Vi fortsätter tidvis sörja men med allt längre intervall mellan sorgeperioderna. Sorgen kanske aldrig lämnar oss helt men den blir med tiden mindre medan annat i livet får allt större plats.