Människan – det omvårdnadsbehövande djuret

Det som kanske mest utmärker människan är hennes tankeförmåga. Den gör att vi kan planera och förutse saker vilket kanske är den främsta anledningen till att vi dominerar planeten. Den gör oss också bra på att lära. Vi är väldigt flexibla.

Andra djur är inte lika flexibla men de är istället mer optimerade för sin nisch. Det gör dem väldigt överlevnadsdugliga. Vi är klenare och mer sårbara, i alla fall som individer. Som grupp är vi däremot överlägsna.

Det hänger samman med vårt språk, som är nära kopplat till tankeförmågan. Vi kan inte bara tänka komplexa tankar och utforma avancerade planer utan vi kan också förmedla dem till andra. Det gör att vi kan samarbeta flexibelt. Människan har nått framgång genom hur hon organiserar sig som grupp.

Drivkrafter

Om tankeförmågan skiljer människan från de andra djuren så är vi däremot mer lika dem vad gäller våra drivkrafter. Det enda som sticker ut är att vi antagligen är det mest omvårdande djuret vilket beror på att vår avkomma behöver omvårdnad under så lång tid.

Eftersom vår drivkraft att omvårda är så stark kan den ibland komma att riktas inte bara mot våra barn utan även mot andra vuxna och till och med andra arter. Den blir också att spela en större roll i gruppdynamiken än hos de flesta, kanske alla, andra grupplevande djur.

I övrigt fungerar vi likadant som andra grupplevande djur vad gäller gruppfunktion och socialitet. Hur sådan samordning åstadkoms hos djur beskrivs förtjänstfullt av Howard Bloom i boken The Global Brain och jag ska därför här redovisa min förståelse av hans beskrivning.

Gruppfunktion och socialitet (enligt Bloom)

Grunden för samordning, gynnsam för överlevnad, är imitation. Genom att härma andra gruppmedlemmar kan hela gruppen komma att bete sig på samma sätt. Sådant härmande förekommer som en framgångsstrategi redan hos så tidigt utvecklade och enkla varelser som bakterier.

Härmande är dock inte slumpmässigt utan man härmar främst den som lyckats. Eftersom detta är en nyckelfunktion har naturen utvecklat signaler som kommunicerar framgång. Vi kan till exempel se det i stolt hållning och spontana segergester men på en mer basal nivå sker kommunikationen bland annat kemiskt genom att nivån av serotonin ökar hos en framgångsrik individ.

Det finns även ett motsvarande kommunikationssystem för misslyckande, även det redan hos bakterier. Denna kommunikation gör att gruppmedlemmar undviker att härma den individ som kommunicerar misslyckande.

Bägge dessa system handlar inte bara om kommunikation utan fungerar dessutom livsbefrämjande respektive livsmotverkande. Individer som lyckas blir mer välmående och överlevnadsdugliga medan de som misslyckats börjar förtvina.

Detta är en funktion som på gruppnivå bidrar till att individer som lyckas i större utsträckning överlever och kan sprida sitt beteende och motsatt att individer som misslyckats i mindre utsträckning överlever.

Hos lite mer komplexa djur än bakterier förstärks denna funktionalitet ytterligare genom att gruppmedlemmar straffar de som inte härmar framgångsbeteenden, det vill säga de som bryter mot normen.

Gruppmedlemmar straffar dessutom de som misslyckats och belönar de som lyckats. Detta förklarar hur sociala hierarkier skapas. I en sådan hierarki härmar man i första hand den som har högst status.

Utöver detta pekar Bloom också på att individer, trots påbudet om härmande, ibland följer mer egoistiska drivkrafter och avviker från normen och alltså testar andra beteenden. Detta möjliggör upptäckt av nya framgångsbeteenden och fyller på så sätt en utforskande, kreativ funktion utan vilken gruppen skulle riskera att inte kunna möta nya situationer framgångsrikt. Det behöver alltså i någon mån även förekomma normbrytande.

Slutligen måste i en grupp, i en konkurrenssituation med andra grupper, även finnas igenkännande av, och preferens för, medlemmar av den egna gruppen så att man enbart härmar dessa. I allvarligare konkurrenssituationer utvecklas givetvis även fiendskap mot andra grupper.

Människan som gruppvarelse

Allt Bloom beskriver gäller även för människan. Vår högre grad av omvårdande motverkar kanske i viss mån straffande av de som avviker eller misslyckas men detta handlar i så fall bara om skillnad i grad. Även människan uppvisar sådant straffande vilket vi till exempel kan se i form av mobbing.

En sak som däremot helt skiljer människan från andra flockdjur beror på språkförmågan. Andra djur kan bara härma beteenden medan vi även kan härma föreställningar. Som gruppvarelse förväntas alltså människan inte enbart ansluta sig till gruppens beteende utan även till dess föreställningar om verkligheten.

Moral

Mycket av det vi tänker på, och upplever som, moral har stark koppling till normer i form av gruppens delade föreställningar om vad som är rätt och fel. Det har också stark koppling till gruppfunktionen som sådan.

Detta kan vi till exempel se i moralfundamentsteorin, en socialpsykologisk teori ursprungligen utvecklad av Jonathan Haidt, Jesse Graham och Craig Joseph. Den pekar på att moral ofta handlar om sådant som att vara lojal med gruppen och att underställa sig tradition och legitim auktoritet.

Men även, det för människan så viktiga, omvårdandet och skyddandet av andra pekas av moralfundamentsteorin ut som ett högt moraliskt värde. Det för oss tillbaka till människans sårbarhet och att vi har ett stort behov av skydd och omvårdnad.

Det omvårdnadsbehövande djuret

Människan är alltså det tänkande och omvårdande djuret. Men vi är också i hög grad det omvårdnadsbehövande djuret. Det märks tydligast hos små barn som kan bli deprimerade, och till och med kan dö, om de berövas närhet av en omvårdare de knutit an till (vanligen mamman).

Men enligt anknytningsteorin, ursprungligen utvecklad av John Bowlby på 1950-talet, präglas våra relationer under hela livet, inte bara under barndomen, i varierande grad av anknytningsbehov, både vad gäller att omvårda och att bli omvårdad.

Antagligen har anknytningsfunktionen nära koppling till den ursprungliga gruppfunktion Bloom beskriver eftersom naturen är ekonomisk och ofta återanvänder och bygger vidare på sådant som redan fungerar.

Det innebär i så fall bland annat att modern, liksom så småningom även fadern, antagligen fungerar lite som gudalik flockledare för barnet. De upplevs troligen just gudalika eftersom föräldrarna har så mycket mer kompetens och förmåga än barnet själv.

Denna erfarenhet av att ha varit omvårdad och skyddad av, till synes, gudalika kärleksfulla väsen kan antagligen vara en källa till religiositet senare i livet. Inom forskning kring anknytning har man också funnit koppling mellan anknytning och religiositet.

Man har bland annat funnit att behovet av att bli omvårdad blir starkare vid kriser. Vår tankeförmåga gör att vi, till skillnad från andra djur, vet att vi och de vi älskar en dag kommer att dö. Vi borttränger givetvis ofta detta, åtminstone känslomässigt, men vid en kris kommer det närmare. Ett känt citat lyder ”det finns inga ateister i skyttegravarna” och krigserfarenhet tenderar att, i överensstämmelse med detta, öka religiositeten.

Många moderna människor är förskonade från krigserfarenheter, liksom från erfarenheter av svält och svår sjukdom. Under människans historia har det dock varit vanligt med både våld, svält och sjukdom. Det har antagligen bidragit till religionens betydelse, och utformning.

Religiositet

Religion kan definieras på många olika sätt men det jag främst försöker peka på är att människan, beroende på tankeförmågan, löper risk att hamna i psykiskt smärtsamma och förlamande låsningar genom vår medvetenhet om vår sårbarhet och vår och andras ofrånkomliga framtida död.

Det religionen främst erbjudit, enligt min bedömning, är möjligheter att bättre hantera detta. Det har då handlat om föreställningar (”tro”) men också om metoder som bön, meditation och ritualer som bland annat hjälper människor att rikta uppmärksamheten och på så sätt hantera psykiskt lidande.

Behovet av detta är alltså större när människor lever under svårare förhållanden varför religionen i viss mån bör stå i motsatsställning till sådant som förbättrar människors levnadsförhållanden och skapar ökad trygghet i världslig form.

Eftersom människan är sårbar som individ men stark som flock har gruppen, och grupptillhörigheten, alltid varit en sådan världslig väg till trygghet. Nära kopplat till det, genom gruppfunktionen, finns fenomenet att tillit till ledare också länge fungerat som världslig trygghetsskapare.

Forskning på popularitet visar på att kraftfullhet och makt är det som mest ökar popularitet även om kärleksfullhet, vänlighet och liknande kommer som god tvåa (störst popularitet fås genom kombinationen av dessa).

Generellt kan vi alltså säga att kraftfullhet och makt, så länge det finns någon chans att den kommer att användas för att skydda och hjälpa oss, ofta av många kommer att ses som en möjlig världslig lösning på otrygghet.

Människan – det religiösa djuret

För att avrunda denna betraktelse tänker jag påstå att det finns en glidande skala mellan religiositet, där man vänder sig till icke-världsliga högre makter, och tillit till sådana här världsliga lösningar på otrygghet. Det gör att även tilltro till världsliga lösningar kan få en, kanske omedveten, likhet med religiositet.

När det gäller kraftfulla och populära individer med hög status kan vi tydligt se det i form av idoldyrkan, personlighetskult och guru-status. När det gäller den egna gruppen, dess kultur och vår identifikation med densamma kan vi se exempel på det bland annat hos fanatiska fotbollssupportrar.

Men religionsnära tilltro till världsliga lösningar kan antagligen även i viss mån riktas mot sådant som teknologi, den tekniska utvecklingen och vetenskapen eller mäktiga organisationer som staten, FN, EU och liknande.

Jag menar alltså att människan har ett latent behov av någon form av ”religion” som lösning på otrygghet som hänger samman med tankeförmågan och medvetenheten om vår sårbarhet. Detta behov kan vara omedvetet och kan dessutom komma att riktas mot världsliga fenomen. 

Mycket av människors tillit till världsliga fenomen som till exempel ledare, grupptillhörighet, organisationer och institutioner kan alltså egentligen sägas ha en religiös prägel.

Det viktigaste i livet

Det egentliga livspusslet

Det viktigaste i livet är vi själva och de vi älskar. Det viktiga är då att vi och de vi älskar ska få leva, vara fria och lyckliga samt att denna överlevnad, frihet och lycka ska vara beständig över tid. För att sammanfatta i punktform handlar det alltså om:

Vi och de vi älskar

Att vi och de vi älskar ska få leva

Att vi och de vi älskar ska få vara fria

Att vi och de vi älskar ska få vara lyckliga

Att denna överlevnad, frihet och lycka ska vara beständig över tid

Jag menar att dessa fem element verkar både vara nödvändiga och tillräckliga för att täcka det viktigaste i livet. Sedan finns givetvis en massa saker vi kanske tror ytterligare krävs. Men min bedömning är alltså att dessa räcker och varför jag tror det framgår förhoppningsvis i min fortsatta beskrivning av var och en av dessa element.

Vi och de vi älskar

Även om vi kanske, i varierande grad, kan känna, eller åtminstone uppfatta, andras känslor så har vi mer tillgång till våra egna känslor och vår egen motivation. Därför kan vi egentligen ytterst bara själva uppleva vad som är viktigt för oss och fatta egna beslut i relation till detta.

Men om vi inte är en psykopat så kommer vi också att bry oss om andra. Detta, att bry oss, kan då betyda allt från att undvika att orsaka dem ont till att offra vårt eget liv för deras skull. Det kan också innebära allt ifrån att vi bryr oss om en enda annan individ till att vi bryr oss om alla varelser.

För många är antagligen riktigt stor kärlek reserverad för ett fåtal nära men åtminstone en liten kärlek finns nog också reserverad för alla utom sådana man uppfattar som onda. Gemene man önskar åtminstone generellt inte de flesta något ont.

Sammantaget kan man konstatera att för de flesta av oss är alltså de andra fyra sakerna som är viktigast för oss både riktad mot oss själva och mot andra. Det vill säga att de övriga fyra elementen är viktiga för oss både vad gäller oss själva och i varierande grad andra.

Att vi och de vi älskar ska få leva

Överlevnad är förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna fortsätta göra något. För att vi och de vi älskar ska kunna vara fria och lyckliga i det här livet måste vi och de först vara levande. Därför har överlevnad givetvis hög prioritet.

Att vi och de vi älskar ska få vara fria

Att vara fri definierar jag som att ha möjligheter och att kunna nå mål man eftersträvar. Ju större möjlighet man har att nå sina mål desto större frihet har man. Ett exempel på stor frihet är om man har mycket pengar och mycket man eftersträvar också kan köpas för pengar.

Att vi och de vi älskar ska få vara lyckliga

Det finns två sorters lycka, en mer exalterad och en lugnare, och vi eftersträvar ofta bägge. Exempel på mer exalterad form av lycka är att vara på väg mot ett mål när vi till exempel är nyfikna, utforskar, skapar eller tävlar.

Den lugnare lyckan präglas mer av nöjdhet och förekommer till exempel i samband med kärlek, medkänsla, meditation, vördnad, skönhetsupplevelser och kontemplation men också när vi nått ett mål, till exempel när vi undkommit en fara.

Beständighet över tid

Det räcker dock inte med tillfällig överlevnad, frihet och lycka utan det måste också vara beständigt över tid. Vi skulle till exempel inte vilja få vara lyckliga och fria en liten stund för att sedan drabbas av en katastrof som skapar stort lidande, ofrihet och risk för ond bråd död. Vi skulle då strunta i möjligheten till tillfällig lycka och frihet och istället göra allt som stod i vår makt för att förhindra den hotande katastrofen.

Inre konflikter

Förhoppningsvis räcker denna beskrivning så här långt för att läsaren i tillräcklig utsträckning ska kunna gå med på att dessa element kanske är både nödvändiga och tillräckliga för att beskriva det viktigaste i livet. Om inte så tar jag gärna del av argument gällande varför denna beskrivning inte skulle vara tillräcklig.

Men även om vi accepterar denna beskrivning så finns ett problem. När vi strävar efter att uppfylla de mål som är kopplade till dessa element så kommer vi ibland att stöta på inre konflikter.

Till exempel kan två människor vi älskar behöva vår hjälp där vi blir tvungna att välja den ena framför den andre. Ett annat exempel är att även om vi vill att vi och de vi älskar ska få leva så kommer vi alla att dö utan att vi kan göra något åt det vilket kan vara svårt att acceptera. Men om vi inte lyckas acceptera det kommer vi inte att kunna bli lyckliga igen.

Ytterligare ett exempel är att den enes frihet ibland går ut över den andres. Om dessa då är människor vi älskar kan vi hamna i en inre konflikt där vi verkar förlora oavsett utgången av skeendet. Detta gäller också om den enes lycka går ut över den andre.

Detta är bara några exempel på inre konflikter som kan uppstå. De fem elementen är komplexa i sig och i hur de hänger samman med varandra. Att hantera sådana problem och att hitta balans och harmoni i detta är vad jag menar är det egentliga livspusslet.

Det egentliga livspusslet

”Livspusslet” brukar ofta användas som metafor för olika aspekter av en individs vardag och strävan efter att hantera dessa; till exempel arbete, familj, sociala relationer, fysisk hälsa och personlig utveckling. Jag menar då att dessa aspekter egentligen ”bara” är sådant vi tror ska kunna lösa det egentliga livspusslet.

Jag menar alltså att det egentliga livspusslet ligger bakom vår strävan gällande arbetet, familjen, våra sociala relationer, vår fysiska hälsa, vår personliga utveckling och annat. Jag menar vidare att vi ibland blir för fokuserade på sådana aspekter så att vi glömmer det egentliga livspusslet.

Jag tror att ju mer kontakt vi har med vad som verkligen är viktigt för oss, och ju mer vi prioriterar det, desto större chans har vi att på bästa sätt lösa det egentliga livspusslet och därmed också bättre lösa livspusslet i konventionell mening.

Att känna efter och ha kontakt med det som är allra viktigast för oss kan vara svårt när vi är fullt upptagna med vardagen. Men om vi lyckas kan vi ofta släppa saker som egentligen inte var så viktiga och istället hitta mer tid och kraft till det som egentligen är viktigare.

Att hitta och få kontakt med det som är viktigast kan alltså vara ett sätt att hantera det egentliga livspusslet och hitta mer balans och harmoni i livet. Men det finns flera andra metoder som också kan hjälpa oss med detta. Det får dock bli ett ämne för en annan artikel.

Sorg – det eviga avslutet

Sorgen är, liksom kärleken, evig. Men den är, till skillnad från kärleken, samtidigt ett avslut; eller tar oss i alla fall närmare och närmare ett avslut. Sorgen minskar gradvis utan att kanske någonsin helt försvinna och på så sätt växer ett avslut fram utan att kanske någonsin helt manifesteras.

Kärlek och sorg är också starkt sammanlänkade eftersom det som mest väcker sorg är när vi förlorat någon vi älskar. Men vi kan också sörja annat än förlust av de vi älskar. Ytterst kan antagligen sorg förstås som en funktion som generellt hjälper oss släppa taget och gå vidare.

Utan sorg hade det inte funnits något avslut. Det beror på att det enda som avslutar en aktiverad drivkraft antingen är att vi uppnår målet eller att en starkare drivkraft tar över. Till exempel kanske jag vill skriva klart den här texten men om jag blir för hungrig tar det över. Jag blir istället mer motiverad att äta något och texten får vänta.

Om jag istället är bara lite, men inte är tillräckligt, hungrig kommer min lust att skriva klart göra att motivationen att äta hämmas. När jag skrivit klart kan jag bli förvånad över hur hungrig jag känner mig när hungern då åter aktiveras.

Den rudimentära sorgefunktionen

Sorgefunktionen i sin mest rudimentära motivationsavslutande form kan illustreras just med hjälp av exemplet hunger. Vi tänker oss ett djur som svälter som hittar en frukt högt uppe i ett träd vilken den inte kan nå.

Det första den gör när den testat alla sätt den vet, men upptäcker att den ändå inte kommer åt frukten, är att bli ”galen”. Den provar vilt alla möjliga beteenden. Detta är antagligen den evolutionära roten till både kreativitet och psykos; en intern slumpgenerator som syftar till att hitta en lösning.

När den utmattad upptäcker att den fortfarande inte fått tag på frukten och därför ger upp går den istället över i en slags rudimentär sorg. Den blir stilla ett tag och lämnar sedan platsen för att förhoppningsvis hitta en ny möjlighet till föda. Om den inte hade denna sorgefunktion hade den svultit ihjäl under hopplösa försök att få tag på frukten. Sorg handlar om att ge upp för att kunna hitta nya möjligheter.

Anledningen till att det krävs sorg för att avsluta en motivation är att motivation annars fortsätter att vara aktiv tills det som väckte motivationen inte längre är närvarande. När en frukt väcker motivationen finns denna motivation kvar tills frukten är uppäten och alltså inte längre kan aktivera motivationen.

Enda undantaget från detta är när en starkare motivation väcks. Denna starkare motivation hämmar då den svagare motivationen. I exemplet skulle ett rovdjur kunna dyka upp vilket skulle göra att motivationen att fly väcktes. Att fortfarande samtidigt försöka få tag på frukten skulle var livsfarligt varför denna svagare motivation istället hämmas.

När djuret lyckats undkomma faran återaktiveras givetvis hungern men då den inte längre befinner sig på samma plats efter att ha flytt finns inte längre frukten där i synfältet som en motivationsväckande faktor.

Men hos djur med mer utvecklad minnesfunktion skulle minnet av frukten kunna återaktivera motivationen att få tag på just denna frukt. Därför är sorgefunktionen ännu viktigare för sådana djur. Detta gäller i ännu högre grad för djur med starka anknytningsbehov.

Sorg och anknytning

Hos djur med sårbar avkomma där barnet länge behöver beskydd och omvårdnad har naturen skapat ett behov hos vuxna att kärleksfullt omvårda och skydda, och ett motsvarande behov hos barn att söka omvårdnad och beskydd.

Hos sådana djur präglar detta ofta många sociala relationer även bland vuxna så att individen kan ha behov både av att omvårda och att bli omvårdad kopplade till andra. Individen bär dessutom med sig den andre i minnet och behov kan finnas även när man är åtskilda och kan då väcka längtan. Allt detta gäller i högsta grad för människan.

När någon som vi har en sådan relation till dör finns ändå minnet kvar och väcker behov. Om behovet är starkt väcker detta då stark sorg som hämmar andra behov så att man till exempel kan komma att sakna aptit.

 

Sorgens två faser - desperation och kontemplation

Sorg verkar bestå av pendling mellan två faser som vi kan förstå utifrån exemplet som fick illustrera den rudimentära sorgefunktionen. Den ena fasen har alltså en viss koppling till psykos. Vi tappar fotfästet, blir stressade och söker desperat efter en lösning.

Det kanske är ovanligt att någon blir galen av sorg men förvirring och overklighetskänslor verkar inte vara ovanliga och vittnar om en släktskap med psykos. Förvirring, osäkerhet om framtiden, sårbarhet och kanske oro för att bli galen bidrar givetvis till stressen.

Men även ett desperat sökande efter en lösning på en omöjlig situation skapar stress. Eftersom situationen är olöslig kan inte motivationen avaktiveras och anspänningen tar alltså inte slut. Men däremot leder detta så småningom till utmattning.

Denna utmattning leder till den andra fasen som är mycket mera vilande. Eftersom vi inte längre orkar kämpa blir vi automatiskt mer kontemplativa och de tankar, minnen och impulser som dyker upp kan inte längre dra igång desperata försök till lösning. Detta skapar en viss möjlighet till distans och ett lugnare iakttagande av det som dyker upp.

Den andra fasen leder dock till att vi efter en tid vilat oss och åter fått mer energi varför den första desperata fasen åter drar igång. På detta sätt pendlar vi mellan desperation och kontemplation vilket blir en slags bearbetning av vår till synes hopplösa situation.

Så småningom leder detta till att vi en dag inte längre går in i desperationsfasen utan istället engageras av någon annan impuls som inte har med sörjandet att göra. Vi går vidare från kontemplationen liksom djuret som lämnade frukten.

Det innebär inte att sorgeimpulser inte längre förekommer men det innebär att vi åter börjar återvända till livet. Vi fortsätter sörja men desperationsfasen minskar både i tid och intensitet. Även tid av kontemplation minskar.

Vi fortsätter tidvis sörja men med allt längre intervall mellan sorgeperioderna. Sorgen kanske aldrig lämnar oss helt men den blir med tiden mindre medan annat i livet får allt större plats.

 

Rädsla - den ofria oviljan

Ur ett evolutionärt perspektiv är rädsla den kanske viktigaste känslan eftersom den så många gånger räddat livet på de varelser som fört vidare de gener som skapat oss som är här idag. Vi bär alltså på gener som skapar en stark tendens till rädsla.

Även känslor och drivkrafter inriktade på fortplantning är givetvis viktiga eftersom de är nödvändiga för att generna ska kopieras och föras vidare. Men det är ingen katastrof om ett fortplantningsförsök misslyckas. Man kan alltid få en ny chans.

För att kunna få nya chanser måste man dock överleva och det är därför rädsla är så viktigt. Om man inte upptäcker rovdjuret och lyckas fly får man ingen ny chans. Rädsla är den känsla som mest säkrar möjligheten att akut undkomma livsfara.

Andra känslor och drivkrafter kan också handla om att främja överlevnaden; till exempel törst och hunger som motiverar till att få tag på vatten och föda. Men de flesta sådana överlevnadsinriktade drivkrafter handlar oftast inte om något så akut och absolut som rädslan.

Om ett djur under sitt sökande efter vatten eller föda stöter på något som kan vara ett rovdjur har det i de flesta fall varit fördelaktigt om det blir rädd medan hunger-motivationen avaktiverats tills den eventuella faran varit över. 

Våra förfäder har alltså varit bra på att bli rädda. Bara de som haft nära till rädsla har lyckats föra sina gener vidare. På så sätt kan alltså kanske rädsla ses som evolutionärt viktigare än andra känslor och drivkrafter.

Rädslans funktion och karaktär

Rädsla präglas av hög grad av vakenhet och upphetsning (arousal) på liknande sätt som till exempel ilska. Den upplevs negativ och obehaglig, och syftar till att röra sig bort ifrån och undvika, på liknande sätt som avsky och äckel.

Rädsla är en ”girig” känsla. Den driver bort all annan motivation och tar över fullständigt. Den kan visserligen ibland även yttra sig som lätt oro, med viss plats för annan drivkraft, men den har alltid en stark tendens att snabbt kunna blossa upp och paniskt helt ta över.

Den är också väldigt enkelspårig eftersom det har varit ett evolutionärt framgångsrecept. Det enda den gör är att förbereda kroppen på att anstränga sig maximalt i flykt samt att helt rikta fokus mot sökande efter hot och flyktmöjligheter.

Men beroende på situation kan den komma till uttryck på lite olika sätt. Ett sådant är just flykt. Ett annat sätt att undkomma faror är att undgå upptäckt. Därför kan rädslan även komma att uttryckas i form av frysrespons där individen blir stel av skräck vilket minskar risk för upptäckt.

Frysresponsen kan även resultera i apati och mental blockering, och till och med skendöd (vilket har rötter i reptilers dykreflex). Men den kan också under gynnsamma omständigheter leda vidare till en mer rationell analys av situationen utifrån fokus på hot och flyktmöjlighet.

Om individen hamnar i en hopplös trängd situation där ingen möjlighet till flykt längre finns kan rädslan övergå i ilska. Detta har evolutionärt ibland kunnat vara en sista möjlighet till överlevnad varför även sådan ilska är en viktig och stark känsla.

Rädsla upplevs oftast som obehaglig men när faran är över släpper den sitt grepp om oss och går över i en motsatt behaglig belönande känsla. Detta kan vara en förklaring till varför vissa söker fara och spänning; de är egentligen ute efter den belönande upplevelsen när faran är över.

Kärlek som kontrast till rädsla

Den känsla och drivkraft som kanske utgör den tydligaste kontrasten till rädsla är omvårdande kärlek. Den är i grunden en betydligt lugnare känsla, präglad av mindre arousal, än rädsla. Det beror på att den till så stor del syftar till att den omvårdande ska finnas där för barnet under lång tid.

Rädsla syftar till att förbereda individen på att under kort tid satsa all energi på att undkomma döden. Omvårdande kärlek syftar istället till ett väldigt långt engagemang där det ofta är viktigare att spara energi för att kunna finnas tillgänglig och ha energi kvar när det krävs.

Drivkraften bakom omvårdande kärlek kan visserligen aktivera rädsla eller ilska för att akut rädda barnet från en fara. Men den grundläggande känslan som vanligen präglar omvårdandet är lugnare och mer energibesparande även om en viss förhöjd vakenhet kan krävas för att vara vaksam på barnets behov.

Omvårdande kärlek upplevs behaglig och är tillorienterad i kontrast till rädslans obehag och frånorientering. I detta liknar den till exempel nyfikenhet och positivt, ej desperat, sökande efter eftertraktade resurser.

Kärlek är inte ”girig” på samma sätt som rädsla eftersom den syftar till så långt engagemang vilket gör att individen måste kunna ha tillgång till alla sina känslor och drivkrafter för att kunna överleva, fungera väl och under lång tid finnas där för barnet. Den är heller inte enkelspårig som rädslan eftersom individen måste vara flexibel för att kunna lösa alla situationer som kan uppkomma.

Slutligen är omvårdande kärlek antagligen den mest osjälviska drivkraften medan rädsla är den mest själviska. Kärlek kan få oss att riskera, och till och med offra, livet för någon annan medan rädsla oftast handlar om att rädda vårt eget liv (med undantaget då den aktiveras i kärlekens tjänst).

Problem med rädsla

Ett uppenbart problem med rädsla är att den är obehaglig. Den gör oss alltså inte lyckliga. Ett annat problem är att den gör oss dummare. Eftersom den styr uppmärksamhet och tänkande så hårt mot undvikande av eventuella faror utesluter den en väldig massa information.

Eftersom vi lever i en helt annan miljö än den som rädslan evolutionärt under väldigt lång tid utvecklades i är den heller inte anpassad till vår situation. Det är till exempel väldigt sällan vi hotas av rovdjur. Inte heller är ormar och spindlar något stort hot längre (vilket de var för våra små däggdjurs-förfäder) men trots det är vi fortfarande biologiskt primade att utveckla fobier för sådana.

Vi reagerar alltså ofta med en stark respons som syftar till att undkomma livsfara trots att sådan inte hotar. Detta gör oss alltså även dummare och mindre lyckliga samt bidrar dessutom till försämrad hälsa om rädslan och oron är frekvent eftersom kroppen då ofta förbereder sig på flykt utan att få utlopp för detta.

Många har i dessa tider sådana frekventa stresspåslag och en anledning till det är att rädsla i stor utsträckning används för att styra folk. Det används till exempel i reklam för att sälja produkter och tjänster.

Det används också för andra agendor i syfte att förändra folks beteende och attityder. Genom att skapa en fiende kan man ena folk och få dem att göra uppoffringar vare sig fienden är en annan tydlig grupp (till exempel en annan nation) eller något mer diffust som ”terrorism”, ”klimathotet”, ”pandemin”, ”hotet mot demokratin”, etc.

För de som storskaligt vill styra folk är det fördelaktigt i sig att folk blir rädda eftersom de då blir dummare och därmed mer lättstyrda. Det spelar alltså egentligen inte så stor roll vad folk blir rädda för även om man givetvis helst skräms med sådant som dessutom gynnar någon viktig agenda.

Lösning på problemet

Att lösa problemen med rädsla är svårare gjort än sagt men en möjlig lösning är att sprida information så att folk själva kan börja motverka rädsla hos sig själva och andra. Det gäller kanske särskilt information kring hur rädsla används propagandistiskt av stora organisationer som företag, stater och NGO:er.

Men den viktigaste lösningen tror jag är att odla mer omvårdande kärlek i oss själva och sprida kärlek genom att bli vänligare, hjälpsammare och generösare mot våra medmänniskor och andra varelser.

Att sprida information om hur rädsla används propagandistiskt är visserligen bra men det har nackdelen att det samtidigt kan skapa rädsla. För de som har en naiv tro på att stora organisationer som staten, EU och FN är ”goda” och vill vårat bästa kan sådan information göra dem mer otrygga och rädda.

Därför är det, tror jag, viktigare att odla och sprida kärlek eftersom den automatiskt på en grundläggande nivå motverkar rädsla och oro. Det är givetvis bra att även på andra sätt odla lugn och trygghet, till exempel genom meditation.

Men den omvårdande kärleken har fördelen av att kanske vara den känsla som mest är rädslans motsats. Därför tror jag att osjälvisk ovillkorad kärlek är det som allra bäst kan motverka rädsla och de problem den för med sig. Om rädsla är en begränsande ofri ovilja kanske kärlek är den enda egentliga befriande obegränsade fria viljan.

Några källor:

The Anatomy of Motivation: An Evolutionary-Ecological Approach i Biological Theory 8(1), 2013, av Robert Aunger och Valerie Curtis.

The biological affects: A typology i Psychological Review, 1999, av Ross Buck.

Waking the Tiger: Healing Trauma, 1997, av Peter A. Levine och Ann Frederick.

The Opponent-Process Theory of Acquired Motivation: The Costs of Pleasure and the Benefits of Pain i American Psychologist, 35, 8, s. 691–712, 1980, av Richard Solomon.

Läs också gärna på min personlighetsteori-blogg om angränsande ämnen.

Sociala drivkrafter II

I artikeln Sociala drivkrafter beskrev jag evolutionära rötter till socialitet och drivkrafter dessa rötter skapat. Jag beskrev dels evolutionära rötter hos djur som har omvårdnadsbehövande avkomma och dels ännu äldre rötter till gruppintelligens som kanske främst kan sägas centreras kring imitation.

Utöver dessa drivkrafter, som är fortsatt viktiga i sig och dessutom ofta utgör bas för annan socialitet, finns antagligen en del ”påbyggnad” mer inriktad på speciella situationer. Sådana påbyggnader kan antagligen ibland vara mer artspecifika. Naturfolkens hämmande av hierarkiskt och själviskt inriktade drivkrafter kan vara ett exempel på sådan påbyggnad.

Visst hämmande av icke sociala drivkrafter förekommer även hos andra djur, som till exempel möss. Detta hämmande sker då genom hjärnbarken, vilket kunnat demonstreras genom att operera bort hjärnbarken på möss som då betett sig mindre hämmat.

Ett annat exempel på påbyggd senare utvecklad drivkraft som också verkar kunna finnas hos vissa andra djur är drivkraft för reciprocitet. Andra påbyggda drivkrafter som verkar kunna förkomma är när olika arter utvecklat gruppbeteenden för att hantera specifika kriser.

Det kan till exempel handla om att en flock sluter sig och försvarar sig mot angripare. I sådana fall måste antagligen även den annars vid kris grundläggande drivkraften att individuellt söka lösning på krisen hämmas så att alla individer samarbetar kring försvarsstrategin.

Sådana drivkrafter kan ligga till grund för det vanligt förekommande mänskliga beteendet att vid vissa typer av kriser i ännu högre grad kräva konformitet av andra gruppmedlemmar. Detta kan i så fall bidra till att förklara varför vi inte alltid ser normupplösning i krissituationer utan ibland snarare ser hårdare krav på normföljande.

Om flera lager av sådana här beskrivna senare evolutionärt utvecklade påbyggnader förekommer kan bilden antagligen bli ganska komplex. Detta kan försvåra analys i termer av evolutionärt utvecklade drivkrafter. Vi bör dock inte låta sådan svårighet hindra oss att försöka reda ut detta. 

Evolutionärt utvecklade drivkrafter ligger bakom alla beteenden och att lyckas kartlägga detta kan därför utöka vår förståelse avsevärt. Så vi bör inte låta oss avskräckas av komplexitet som försvårar analysen.

Sociala drivkrafter

Människan har många olika drivkrafter som grovt kan delas in i tre kategorier; motivation inriktad på egen överlevnad, avkommans överlevnad och gruppens överlevnad. Det går också att tala om en fjärde kategori, motivation inriktad på eget välmående, som skiljer sig lite från de andra tre.

De tre huvudkategorierna har en tydlig grund i evolutionära mål och delmål medan den fjärde främst är att betrakta som en slags biprodukt utan egentlig evolutionär funktion. Den behöver dock inkluderas om man vill ge en fullständig bild av människans motivation.

Jag kommer här att främst fokusera på motivation inriktad på gruppens överlevnad men kommer att börja med att säga lite om motivation inriktad på avkommans överlevnad eftersom även den bidrar till det vi vanligen tänker på som sociala drivkrafter.

Drivkrafter inriktade på avkommans överlevnad

Hos djur vars avkomma behöver skydd och omvårdnad förekommer drivkrafter inriktade på detta. Hos avkomman finns drivkraft att söka, och ty sig till, en så kallad ”anknytningsfigur” och hos föräldern finns en motsvarande drivkraft att osjälviskt omvårda.

Ju mer och ju längre artens avkomma behöver omvårdnad desto starkare är dessa drivkrafter. Hos djur som har starka sådana drivkrafter kan de ibland spilla över och riktas mot andra, inte bara den egna avkomman. Den kan till och med komma att riktas mot andra vuxna och mot andra arter.

Människans avkomma är bland de mest omvårdnadsbehövande och därför har också människan ovanligt starka drivkrafter inriktade på omvårdnad. Eftersom stark sådan drivkraft även kan spilla över och riktas mot andra vuxna blir de för människan en inte obetydlig faktor i gruppsammanhang. Detta bidrog antagligen till utvecklandet av vad som länge var människans framgångsstrategi när hon levde som jägare och samlare.

Naturfolkens kultur

Hos nomadiska, jagande och samlande, naturfolk finns vanligen en kultur starkt inriktad på att motverka stridighet inom gruppen. Det kommer bland annat till uttryck som generositet, konsensussträvan och jämlikhetssträvan där man undviker att förhäva sig.

Denna kultur har antagligen växt fram för att skydda en framgångsstrategi som går ut på att alla i gruppen sprider sig och jagar eller samlar. Man tar sedan med sig det man fått tag på och delar med sig till hela gruppen. 

Strategin ökar chansen att det finns föda till alla eftersom chansen är stor att åtminstone någon lyckas få tag på något. Ofta får man tag på mer föda än vad man själv behöver. Till exempel kan ett bytesdjur räcka till fler än till bara jägarna som fällde det.

Kulturen som syftar till att skydda denna strategi gör det givetvis genom att motverka självisk drivkraft inriktad på egen överlevnad. Men den motverkar också vissa drivkrafter inriktade på gruppens överlevnad, bland annat sådana som bidrar till att skapa hierarki.

Drivkrafter inriktade på gruppens överlevnad

Gruppintelligens

Den bästa evolutionärt grundade beskrivning av något som förklarar gruppinriktade drivkrafter som jag stött på är Howard Blooms beskrivning av vad han kallar gruppintelligens. Han menar att detta skapats genom gruppselektion.

Den kanske mest basala funktionen är imitation. Detta är något vi kan se hos alla grupplevande varelser, till och med hos så tidiga och enkla varelser som bakterier. När en gruppmedlem nått framgång, till exempel hittat föda, härmar de andra denne vilket ökar deras chans att också lyckas.

När härmande inte längre fungerar, till exempel beroende på att källan till föda uttömts, börjar individer i gruppen agera mer individuellt. Bakterier ger sig till exempel av och utforskar på egen hand.

Detta leder då vanligen till att någon individ lyckas vilket andra gruppmedlemmar märker genom att den signalerar framgång. De börjar då härma den som lyckats och det nya beteendet sprider sig i gruppen.

Kopplat till framgången och signalerandet av denna är också en förhöjd överlevnadsduglighet utöver den som direkt hänger samman med framgången. Framgången främjar givetvis i sig överlevnaden; men individen får dessutom en förhöjd överlevnadsduglighet genom interna kemiska processer.

En motsvarande minskad överlevnadsduglighet förekommer hos individer som misslyckas, även den genom interna kemiska processer. Detta skapar även signalerande och signalen gör att andra individer undviker att härma dem.

Gruppintelligensen består alltså i att framgångsbeteenden sprids i gruppen genom härmande medan beteenden som inte leder till framgång minskar eftersom dessa individer inte blir härmade och dessutom dör i förtid.

Hos mer komplexa djur avspeglas dessa funktioner i mer komplexa beteenden och i att tydliga hierarkier uppstår där gruppen främjar de som lyckats och mobbar de som misslyckats. Även de som avviker och inte härmar bestraffas. Sådana beteenden förstärker antagligen gruppintelligensfunktionen.

Även om mer komplexa djur också signalerar kemiskt, med samma kemikalier, som bakterier förekommer också bland annat mer visuella signaler genom kroppshållning och gester. Den interna kemin belönar respektive bestraffar också individen på samma sätt som hos bakterier.

Sociala drivkrafter kopplade till gruppintelligens

Vi kan alltså utifrån Blooms beskrivning förstå den evolutionära grunden till drivkraft att härma de framgångsrika. I kristider bör denna drivkraft under vissa omständigheter kunna minska till förmån för mer individuellt inriktad drivkraft som syftar till framgång som ska kunna gagna gruppen.

Eftersom de flesta härmar de framgångsrika verkar det ha skett en slags överföring som gör att människor (och kanske även andra djur) också är benägna att härma majoriteten. Detta framgår bland annat av socialpsykologisk forskning (se till exempel Robert Cialdini).

Det förekommer också sociala drivkrafter att signalera framgång och misslyckande även om detta antagligen oftast är omedvetet för oss att det är det vi gör. När vi till exempel gör en spontan segergest eller ”slokar” vid nederlag tänker vi inte på att vi signalerar.

Det hälsobefrämjande välmående kroppen skapar vid framgång är så grundläggande kemisk (främst serotonin) att den kanske inte kan ses som ett beteende skapat av drivkraft. Men självnegligering, självdestruktivitet och självmord vid depression kopplat till misslyckande bör ses som beteenden skapade av social drivkraft.

Det finns drivkraft att bestraffa sådana som avviker från normen i syfte att de ska ”rätta sig i ledet” vilket kan vara en bidragande orsak till mobbing. Dessutom finns drivkraft att se upp till, hylla och befrämja de som är framgångsrika vilket kan vara bidragande orsak till idoldyrkan.

Ytterligare sociala drivkrafter

Bloom tar också upp konkurrens mellan grupper inom samma art och menar att det befrämjar gruppintelligens genom det evolutionära tryck det skapar. Ett exempel på detta från djurvärlden är att myrstackar kan kriga mot varandra om territorium.

Detta fenomen gör att det måste finnas markörer som skiljer individer från varandra beroende på grupptillhörighet. I naturen är dessa markörer antagligen genetiskt skapade men hos människan kan gruppindelningar ske på många olika sätt, ofta utan någon genetisk grund.

En drivkraft att iaktta skillnader hos individer i syfte att utröna om de tillhör ens egen grupp eller inte förekommer dock antagligen även i djurvärlden och pekar då troligen på en evolutionär grund för människans väldokumenterade motivation att göra detta.

Hos människan kan detta antagligen vidare kopplas till drivkrafter att främja den egna gruppen och motverka andra grupper vid upplevda konflikter eftersom detta då blir en norm att följa. Denna norm kan då kanske ha en viss evolutionär grund i drivkraft baserat på den funktion Bloom pekar på.

Slutord

Utifrån Blooms beskrivning kan vi alltså anta några viktiga sociala drivkrafter, nämligen:

• Drivkraft att härma de framgångsrika.
• Drivkraft att härma majoriteten.
• Individuellt inriktad drivkraft som syftar till framgång som ska kunna gagna gruppen.
• Drivkrafter att signalera framgång och misslyckande
• Spontant hälsobefrämjande välmående som kroppen skapar vid framgång (kanske inte kan ses som ett beteende skapat av drivkraft men är viktig att ha med för helhetsförståelse). 
• Drivkraft till självnegligering, självdestruktivitet, självmord o.dyl. vid misslyckande. Även ångest, depression, skam och skuld är kopplat till detta.
• Drivkraft att bestraffa sådana som avviker från normen i syfte att de ska ”rätta sig i ledet”. Denna drivkraft riktas ibland även mot de som misslyckats eller är "svaga".
• Drivkraft att se upp till, hylla och befrämja de som är framgångsrika.
• Drivkraft att iaktta skillnader hos individer i syfte att utröna om de tillhör ens egen grupp eller inte.
• Drivkrafter att främja den egna gruppen och motverka andra grupper.

Till det kan läggas drivkrafter med grund i det evolutionära behovet att främja avkommans överlevnad:

• Drivkraft att omvårda.
• Drivkraft att söka bli omvårdad.

Dynamiken som uppstår i en grupp baserat på dessa drivkrafter kan variera. Till exempel kan bedömningen av situationen i en grupp vara olika gällande huruvida man befinner sig i en kris eller inte.

Detta kan göra att de som upplever situationen som en kris agerar baserat på den individuellt inriktade drivkraften som syftar till framgång som ska kunna gagna gruppen. Andra som upplever att ingen kris föreligger kan då agera baserat på drivkraften att bestraffa dessa då de ju avviker från normen.

De olika drivkrafterna kan också ibland hamna i konflikt och motverka varandra. Till exempel kan drivkraft att omvårda ibland motverka drivkraft att bestraffa sådana som avviker från normen.

Ett annat exempel är att svensk djupkultur med sina rötter i naturfolkstillvaro antagligen delvis motverkar drivkraft att se upp till, hylla och befrämja de som är framgångsrika. 

Den svenska djupkulturen har också ganska stark dragning åt att se alla som likvärdiga vilket i viss mån antagligen motverkar drivkraft att iaktta skillnader hos individer i syfte att utröna om de tillhör ens egen grupp eller inte och även att motverka drivkrafter att främja den egna gruppen och motverka andra grupper.

Motivation

Motivation är det som driver människor och djur till att agera. Den har skapats av evolutionen och syftar till att nå olika evolutionära mål. Det finns alltså olika motivation som kommer till uttryck som behov av att nå olika mål.

Eftersom motivation är evolutionärt skapad är ett viktigt mål fortplantning. Men för att kunna fortplanta sig behöver individen överleva tillräckligt länge varför även det är ett viktigt mål. Och för att lyckas överleva är det ofta viktigt att samarbeta varför även sociala mål är viktiga. Ytterst handlar sådana sociala mål om gruppens överlevnad.

Dessutom uppstår, som en bieffekt, också mål som handlar om rent hedonistiskt välmående. Jag kallar det för en bieffekt eftersom välmående inte är ett evolutionärt mål på samma sätt som till exempel överlevnad. Strävan efter välmående uppstår, främst hos människan (men också hos vissa andra djur), beroende på funktionen hos belöningssystemen som bidrar till att skapa motivation och det faktum att vi i viss mån direkt kan påverka dessa belöningssystem.

Sammantaget går det att dela upp dessa fyra mål (liksom behoven av att uppnå dessa mål) i själviska, inriktade på individen själv, och osjälviska, inriktade på andra. De själviska målen/behoven är egen överlevnad och välmående. De osjälviska är fortplantning och gruppens överlevnad.

Självisk

• Egen överlevnad
• Välmående

Osjälvisk

• Fortplantning
• Gruppens överlevnad